Så blev konsten som västerbottningarna aldrig fick se

Vem älskar [inte] fåglar - Mats Caldeborg, Nordmaling

Längst in i den 30 meter långa hallen vid västra entrén till NUS leder en trappa vidare upp och in i sjukhuset. Skissförslaget består i ett schablontryck på respektive vägg på den galvaniserade trappans avsats vid 3:e våningen. ”vem älskar fåglar” på den ena sidan, och ”inte” på motstående vägg. En blå fågel på hjul och med stödpinne står i luftrummet upplyft av en stång fäst vid trappräcket.

På golvplanet, långt därnere placeras en ”hållplats”, bestående av två stolar att sitta på, på så sätt blir det bara 15 meter att gå och sen en möjlig paus. Där finns också en fröautomat upphängd för fågeln. En skylt uppmanar ”varsågod och sitt”. Allt målat i blått som får symbolisera hoppets färg. Fågeln får vara ställföreträdare för naturen, då civilisationen och människan tar allt större plats, med sitt sätt att tänka på sig själv. ”Men det finns inte bara människor.”

…. Jag har valt att möta den stora skalan med det lilla, det anonyma med det vardagliga, att få seendet att byta fokus och, kommer det att visa sig, tänkandet att flyga iväg.”

Väktartallarna - Helena Wikström, Holmsund

På var sida om den västra entrén har hon placerat en högblank tall i formskuren plåt, ca 12 och 15 m höga. ”Likt två väktare som vakar över sjukhuset och alla de människor som befinner sig i det”.
Om tallen skriver Helena att ”den äger en sorts erimitisk värdighet, så hög, rak och envis. Står pall mot starka stormar och kan växa i sand eller klippskrevor…”

Wikström skriver om ljuset som vänder åter på våren: ”När de sista strålarna träffar tallens stam lyser den orange. I ett försök att fånga den känslan har jag drivit upp färgen på mina tallar till intensivt orange med en gul kant.”
Som en del i gestaltningen föreslår hon en mer bearbetad belysning under de två huskroppar som ligger just vid entrén, och en annan färg på innertaket på dessa, för att göra det mer välkomnande.

Stjärnhimlen - Gerd Aurell, Holmsund

För många är den västra entrén till Norrlands Universitetssjukhus i Umeå det första mötet med sjukhuset.

Inspirerad av Giottos målningar i Arenakapellet i Padua, Italien, där stjärnorna glimmar mot en bakgrund av blå Lapis lasulis och foton av verklighetens stjärnor från James Webb-teleskopet föreslår Aurell en utsmyckning med fokus på takhöjden i entrén.

”Vad vore mer passande än att vandra under stjärnorna på väg in i sjukhuset? ...entréns höga väggar blir en rymd över våra huvuden. Stjärnorna kan med sina mjukt rundade former likna fröer, celler eller havsvarelser.”

Stora utskurna mdf-skivor målas och sätts upp längst väggarna och sträcker sig högt över besökarna.

BarrVirrvarr (eller Flitig som en myra) - Maria Forsling Jenke, Ockelbo

Platsen för gestaltningen är det nya reservkraftverket vid Norrländska Universitetssjukhuset i Umeå.

”Gestaltningen är uppdelad på de två väggarna; ett stiliserat mönster breder ut sig, organiskt i sitt uttryck. Myrstackens barr ligger kors och tvärs, frenetiskt arbetande myror kan anas, ständigt i rörelse (även om de inte syns här). Mönstret upprepas likt en textil eller en tapet. Motivet påminner mig i sin upprepning om det klassiska mönstret Virrvarr. Ett ordnat kaos, ett virrvarr av barr – BarrVirrvarr.”

Mönstret trycks på en laserskuren corténplåt och lyses upp bakifrån med LED-belysning. Skissen visar anläggningens södra sida, som vetter mot en stor parkering.

”För mig symboliserar detta reservkraftverk myrstacken - där de aktiva myrorna alstrar energi med sina kroppar, i sitt idoga strävande.”

Web of Mingled Yarn - Christina Västerbo, Umeå

I det nybyggda hus 29 vid Norrländska Universitetssjukhuset i Umeå har Västerbo valt att arbeta med trapphuset. Verket sträcker sig från entréplan på plan 3 upp genom trapphuset till plan 8. Västerbo har arbetat med en komposition av mosaik som för tankarna till en vävd trasmatta eller löpare uppdelad i tre delar. Glasmosaiken är 25 x 25 mm och tillverkad av 100% återvunnet material.

”Jag har velat överföra en textil känsla till materialet och göra en textil mosaik. Färgvalet är uppdelat i de tre delarna och blir ljusare högre upp i huset. Jag tänker mig verket som en vävd berättelse av färgfält som rör sig upp genom trapphuset och som förstärks av prickar eller bollar, som svävar uppåt och avslutas vid en bård av fönster högst upp i huset. Verket får för mig bli en bild av en väv av minnen och erfarenheter, men som alltid är i rörelse och förändras.

Huset huserar många känsliga verksamheter vilket Västerbo varit noga med att ta hänsyn till i arbetet med detta offentliga rum.

Fler bilder finns på vår Instagram