Lena Appel

Mina färgstarka och naivistiska motiv är en lustfylld protest mot det välanpassade och smakfulla, den röda tråd som löpt genom mitt konstnärskap sedan Examen i fri konst, Umeå Konsthögskola 1995. Materialen varierar, frågan densamma – hur ska man få plats? Psykisk ohälsa har följt mig sedan barndomen. När jag blir mamma till barn med NPF diagnoser får utanförskapet nya dimensioner. Konsten är en röst om hur orimligt svårt det är att vara udda i vårt samhälle en slags politik i godispapper. Det grymma och fula i att alla människor inte är lika mycket värda. Jag inspirerats av ursprungskonst, gatu- o popkonst och serier, berättandet och den underbara blandningen av högt och lågt. Liksom växterna behöver vi olika förutsättningar, när vi får det så blommar vi och ingen är den andra lik!